Granna granar finns inte. Inte på nordskånska trädgårdstomter och inte på nordskånska gamla odlings- och betesmarker i alla fall. Men granar kan genomgå en metamorfos. Som fasadbrädor i varierande bredder är granarna himla granna! Och nu, när klädseln är uppe och dessutom rödmålad... Ujuj, nu är de sura, dammiga granarna som allra grannast.
Ursäkten till rygg, med andra ord den där senan som håller upp gnällröven, värker efter några dagars härjande på byggställningen. Det är mest troligt latmasken som vränger runt för att få lugn och ro igen. Men det kan masken glömma!
Huset, slottet till lilla N och hennes väntade syskon, byggs inte snabbt, men långsamt och med mycket kärlek. Mästaren brummar lugnt. När du har byggt färdigt är det ingen som kan se med vilken hastighet du slog i spik eller målade panel. Och det har han ju rätt i. Men alla med synen i behåll kommer att kunna se att detta är byns grannaste hus...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar