Lilla Ns docka tappar en arm och jag tycker att hon, dockan, ska få lite ompyssling. Syr raskt ett påslakan till docksängens täcke och fortsätter sedan med ett örngott. Mitt i alltihop slutar symaskinen att fungera. Det tjorvar med undertråden. Efter en stunds krabbande ger jag upp och bestämmer mig för att symaskinen får vila till en annan dag. Då kanske felet har gett upp.
På den förra tiden brukade jag klippa mig själv. Det blev sällan särskilt bra, men det gjorde inget. Idag gör jag det igen. Tar kökssaxen och klipper lite här och lite där. Jag ser ut som en fästing. Letar upp Ms trimmer och drar av rubb - och får stubb kvar. Avverkar alltså delvis punkt 26 på listan. Det är lite svalt om skalpen, så genast har jag anledning att kryssa punkt 2 oxå. Jag lånar en keps av M så länge och plötsligt ser jag extremt cool ut.
Till att göra deg behövs inga maskiner. Jag snor ihop en vetedeg och gräddar längder. Skär i skivor som jag delar på långs. Lägger alla på plåt och ställer i ugnen. I morgon blir det skorpor till frukost.
lördag 31 januari 2009
fredag 30 januari 2009
klostertempo
Ibland rusar tiden. Snabbkonsumeras utan möjlighet till återanvändning.
Jag återvinner den gamla tanken om att under en veckas tid bo på kloster. Konsumera tid och tankar i lite mer behaglig takt.
För mig själv.
Jag återvinner den gamla tanken om att under en veckas tid bo på kloster. Konsumera tid och tankar i lite mer behaglig takt.
För mig själv.
torsdag 29 januari 2009
fulsnabb uppdatering
Ja, pallen är fortfarande något att hålla i när det stormar.
Ja, morotsbullarna blev kalasgoda.
Hurra!
Nä, strumporna är fortfarande inte lagade.
Nä, det har inte blivit mer än ett par brallor åt lilla N.
Nä, sängkläderna till docksängen är ännu inte verklighet.
Hu... a... men vem sa att jag skulle ha bråttom?
Ja, morotsbullarna blev kalasgoda.
Hurra!
Nä, strumporna är fortfarande inte lagade.
Nä, det har inte blivit mer än ett par brallor åt lilla N.
Nä, sängkläderna till docksängen är ännu inte verklighet.
Hu... a... men vem sa att jag skulle ha bråttom?
onsdag 28 januari 2009
andra bullar
Köpebröd? Fullt av tillsatser, muttrar M och går förbi brödhyllorna. Om man inte bor nära ett bageri alt. gärna betalar obskyra summor för en limpa ogräsbröd, är det hembakat som gäller.
Jag smular jäst i en rostfri bunke (en sammalika som papps har, fast hans klämdes i bakluckan på vår Volvo Amazon -68 någon gång sent 70-tal och har därför fått "handtag"), strösslar över salt och rinner över en del rapsolja. Häller i vatten och rör om tills jästen har löst sig. Duttar i en kladd sirap bara för att. River skalade morötter och blandar ner i bunken. Rör ner osiktat dinkel och lite vetemjöl och ställer sedan degen att jäsa i ugnen.
Knådar degen med vetemjöl på bakbordet och gör bullar som får jäsa under bakduk. Gräddar bullarna. De luktar gott och ser rätt fula ut. Förhoppningsvis är smaken mer som doften än som utseendet. Flipp eller flopp? Det märker jag i morgon vid frukosten.
Jag smular jäst i en rostfri bunke (en sammalika som papps har, fast hans klämdes i bakluckan på vår Volvo Amazon -68 någon gång sent 70-tal och har därför fått "handtag"), strösslar över salt och rinner över en del rapsolja. Häller i vatten och rör om tills jästen har löst sig. Duttar i en kladd sirap bara för att. River skalade morötter och blandar ner i bunken. Rör ner osiktat dinkel och lite vetemjöl och ställer sedan degen att jäsa i ugnen.
Knådar degen med vetemjöl på bakbordet och gör bullar som får jäsa under bakduk. Gräddar bullarna. De luktar gott och ser rätt fula ut. Förhoppningsvis är smaken mer som doften än som utseendet. Flipp eller flopp? Det märker jag i morgon vid frukosten.
tisdag 27 januari 2009
traset som blir fint
Tvättar sängkläder och upptäcker att mitt favoritpåslakan, en rödrandig och mjuktvättad härlighet från förr, har fått en rejält stor reva. Med vetskap om att det finns fler påslakan i huset, några inte ens använda, bestämmer jag mig raskt för att spara de bättre bitarna av påslakanet. Lilla N har en bedrövligt fattigt bäddad docksäng och det vore en smal sak att sy småfint.
Minns de sängkläder som Tanten sydde åt mig och min gröna manchesterklädda dockvagn. Insidan var gulblommig och Tanten matchade vagnens färger med sängkläderna. Täcke, kudde, lakan. Allt sytt av gamla stuvar på trampmaskin. Knypplad spets för att glassa till det och så mitt monogram broderat mitt på täcket. Som pricken över moset, lixom.
Allt finns sparat. När lilla N om något år drar sin dockvagn, ska hon få bädda med det finaste. Men i docksängen blir det gammalt påslakan. Utan knyppelspets. Men ett monogram kan jag kanske skaka fram.
Minns de sängkläder som Tanten sydde åt mig och min gröna manchesterklädda dockvagn. Insidan var gulblommig och Tanten matchade vagnens färger med sängkläderna. Täcke, kudde, lakan. Allt sytt av gamla stuvar på trampmaskin. Knypplad spets för att glassa till det och så mitt monogram broderat mitt på täcket. Som pricken över moset, lixom.
Allt finns sparat. När lilla N om något år drar sin dockvagn, ska hon få bädda med det finaste. Men i docksängen blir det gammalt påslakan. Utan knyppelspets. Men ett monogram kan jag kanske skaka fram.
måndag 26 januari 2009
långsamt teknikavvaktande
Jag har blivit awardad som kreativ bloggare av Caprifool. Tack!
Med tanke på att det har tagit mig en hel dags resultatlöst klurande samt en rejäl stund med M som personlig teknikassistent, så är det ju tur att det är min kreativitet som belönas. Teknikkunnandet är det lite si och så med...
söndag 25 januari 2009
lyckokarusellen snurrar fortfarande
Köp lycka, köp lycka
tio för de stora och fem för de små skynda på
för nu ska karusellen gå, skynda på, skynda på!*
Jag gör ett besök på det småländska möbelföretaget där platta paket är det vinnande konceptet. Jag klarar mig bra på min runda genom varuhuset, men förvånas över min egen reaktion när jag hamnar på den s k fyndavdelningen. Jag ska inte ha något, men jag lockas ändå.
Vad är det med hela nedsattprisreaendastnittonkronor-grejen? Två skitfula skålar t ex. Jag vill inte ha dem, men eftersom de nu kostar 19 spänn i stället för 39 så... ja, så lockas jag. Två jättestora julkulor kostar bara nio riksdaler. Jag kollar på dem. Gillar dem. Undrar vad jag ska ha dem till. Ställer tillbaka dem på hyllan. Ett trasigt soffbord kostar bara 35 kronor. Billigt. Men vad ska jag med ett trasigt bord till?
Varför är det så lockande med prylar? Är det så att "den med flest prylar när vi dör vinner"? Mäter vi vårt värde i vilka och antalet saker vi omger oss med? Det är i så fall inte riktigt riktigt. Lägg ner nu.
För ha ha ha det går ju så bra
vi köper vår lycka för så ska det va!**
Jag vägrar.
* Lyckokarusellen av Röda Bönor
** fortfarande Lyckokarusellen av Röda Bönor
tio för de stora och fem för de små skynda på
för nu ska karusellen gå, skynda på, skynda på!*
Jag gör ett besök på det småländska möbelföretaget där platta paket är det vinnande konceptet. Jag klarar mig bra på min runda genom varuhuset, men förvånas över min egen reaktion när jag hamnar på den s k fyndavdelningen. Jag ska inte ha något, men jag lockas ändå.
Vad är det med hela nedsattprisreaendastnittonkronor-grejen? Två skitfula skålar t ex. Jag vill inte ha dem, men eftersom de nu kostar 19 spänn i stället för 39 så... ja, så lockas jag. Två jättestora julkulor kostar bara nio riksdaler. Jag kollar på dem. Gillar dem. Undrar vad jag ska ha dem till. Ställer tillbaka dem på hyllan. Ett trasigt soffbord kostar bara 35 kronor. Billigt. Men vad ska jag med ett trasigt bord till?
Varför är det så lockande med prylar? Är det så att "den med flest prylar när vi dör vinner"? Mäter vi vårt värde i vilka och antalet saker vi omger oss med? Det är i så fall inte riktigt riktigt. Lägg ner nu.
För ha ha ha det går ju så bra
vi köper vår lycka för så ska det va!**
Jag vägrar.
* Lyckokarusellen av Röda Bönor
** fortfarande Lyckokarusellen av Röda Bönor
lördag 24 januari 2009
teknikens dunder och andra ljud
Till nästan vad jag än vill göra, kan jag välja att använda en maskin. Klippa gräs, vispa sockerkaka, koka kaffe, greja med ved, gräva odlingsland, finlira i trädgården, riva mossa, fixa tvätt,... Det finns motorgräsklippare, elvisp, kaffekokare, vedkap och vedklyv och motorsåg, jordfräs, grästrimmare, lövblåsare, mossrivare, torktumlare och sisådär trehundra maskiner till som står till min tjänst.
Maskiner är säkert bra. Jag ska inte romantisera över 25 kubik ved och en enda klyvyxa eller en skruttig spade till 800 kvm trädgårdsland. Jag ska oxå snabbt säga att jag älskar elvisp, vattenkokare och tvättmaskin. Men ändå...
Det bullrar ju så förbannat om de där monstertruckarna för utomhusbruk! De dånar och luktar illa. Och inte går arbetet alltid så mycket snabbare med en maskin. Det räcker att soppan tar slut i dunken, så går tidsvinsten åt till att köpa ny bensin. Eller skarva kablar som minigrävaren slitit av. Eller ägna hela sommaren åt att rensa bort miljoner nässlor för att man valde jordfräs framför grep.
Inomhusmaskinerna har fördelen att inte osa, men de är tyvärr inte lika tysta som luktfria. Det susar och brusar och puttrar och fläktar och skvalar och piper och vibrerar. Inte ens brödrosten kan hålla tyst (det kan bero på att den är 25 år gammal och rätt sliten, men så länge den lever så köps ingen ny). Oljud. Missljud. Felljud.
Det finns trevliga ljud. Ljud som jag gärna lyssnar till. En grötdriven cylinerklippare t ex. Det där *flaflaflaflaflaflafla*-andet är som änglasång i mina öron. Det särskilda frasandet från en lie som vet vad den håller på med, är ren och skär hjärteglädje och krasandet när en sten slår emot spaden är inte heller något fult ljud. Den pyttiga smällen när en nässelrot går av är riktigt vacker, men vem hör den när jordfräsen brummar?
Visst, det är ofta tungt och jobbigt att gräva och bära och lyfta och bända och röra och blanda. Men vem sa att det alltid ska vara enkelt? Bjud in polarna på diggerparty och gör nya odlingsland i amerikaformat på en (1) dag! Muta arbetarna med gott käk, så kommer de säkert tillbaka och stänker in veden fortare än att du hinner säga tack så hjärtans mycket!
Eller gör själv i din stilla, enkla ensamhet och njut av ljuden. Finljuden.
Maskiner är säkert bra. Jag ska inte romantisera över 25 kubik ved och en enda klyvyxa eller en skruttig spade till 800 kvm trädgårdsland. Jag ska oxå snabbt säga att jag älskar elvisp, vattenkokare och tvättmaskin. Men ändå...
Det bullrar ju så förbannat om de där monstertruckarna för utomhusbruk! De dånar och luktar illa. Och inte går arbetet alltid så mycket snabbare med en maskin. Det räcker att soppan tar slut i dunken, så går tidsvinsten åt till att köpa ny bensin. Eller skarva kablar som minigrävaren slitit av. Eller ägna hela sommaren åt att rensa bort miljoner nässlor för att man valde jordfräs framför grep.
Inomhusmaskinerna har fördelen att inte osa, men de är tyvärr inte lika tysta som luktfria. Det susar och brusar och puttrar och fläktar och skvalar och piper och vibrerar. Inte ens brödrosten kan hålla tyst (det kan bero på att den är 25 år gammal och rätt sliten, men så länge den lever så köps ingen ny). Oljud. Missljud. Felljud.
Det finns trevliga ljud. Ljud som jag gärna lyssnar till. En grötdriven cylinerklippare t ex. Det där *flaflaflaflaflaflafla*-andet är som änglasång i mina öron. Det särskilda frasandet från en lie som vet vad den håller på med, är ren och skär hjärteglädje och krasandet när en sten slår emot spaden är inte heller något fult ljud. Den pyttiga smällen när en nässelrot går av är riktigt vacker, men vem hör den när jordfräsen brummar?
Visst, det är ofta tungt och jobbigt att gräva och bära och lyfta och bända och röra och blanda. Men vem sa att det alltid ska vara enkelt? Bjud in polarna på diggerparty och gör nya odlingsland i amerikaformat på en (1) dag! Muta arbetarna med gott käk, så kommer de säkert tillbaka och stänker in veden fortare än att du hinner säga tack så hjärtans mycket!
Eller gör själv i din stilla, enkla ensamhet och njut av ljuden. Finljuden.
fredag 23 januari 2009
inte ny, men fräsch
Det ska vara nytt. Och fräscht. Nytt och fräääääscht. Nytt vet jag vad är, men fräscht...? Räcker det att något är helt, eller ska det lukta äpple oxå?
Lilla N får en matstol av vännen L. En Hokus Pokus i rödbetsat trä med blå galonsits. Hej, mysiga, mossiga 70-tal! Superfin!
Flitigt använd i ett år är stolen varken ny eller fräsch längre. Den är som en gammal tant man har i släkten. På långt håll blir man glad över att se att tanten fortfarande lever, men på nära håll upptäcker man att tanten luktar konstigt.
Stolen skruvas isär och jag svabbar bort ett års matminnen. Det första potatismoset. Yoghurt. Banan. Platta riskorn. Vällingsmet. Lite kräksrester. Saft och pannbiff och kokta morötter och kanelbulle och mjölk och ost och kex och mer ost och gröna ärtor.
När stolen är ihopskruvad igen är den snyggare än någonsin. Långtifrån ny, men mer än fräsch. Och den luktar inte äpple. Den luktar såpa. Hurra för att tvätta saker!
Lilla N får en matstol av vännen L. En Hokus Pokus i rödbetsat trä med blå galonsits. Hej, mysiga, mossiga 70-tal! Superfin!
Flitigt använd i ett år är stolen varken ny eller fräsch längre. Den är som en gammal tant man har i släkten. På långt håll blir man glad över att se att tanten fortfarande lever, men på nära håll upptäcker man att tanten luktar konstigt.
Stolen skruvas isär och jag svabbar bort ett års matminnen. Det första potatismoset. Yoghurt. Banan. Platta riskorn. Vällingsmet. Lite kräksrester. Saft och pannbiff och kokta morötter och kanelbulle och mjölk och ost och kex och mer ost och gröna ärtor.
När stolen är ihopskruvad igen är den snyggare än någonsin. Långtifrån ny, men mer än fräsch. Och den luktar inte äpple. Den luktar såpa. Hurra för att tvätta saker!
torsdag 22 januari 2009
nästan bra är oxå bra
Somnar på de undanlagda glasögonen och de är inte så passliga när jag vaknar. Böjer dem långsamt rätt. De blir bättre, men är fortfarande sämre än före mosningen.
De får duga.
De får duga.
onsdag 21 januari 2009
långsamt i huvudet
Ibland är tankarna så många att det inte riktigt går att reda ut dem. Det hoppar och far värre än i Penelopes inre monolog.
Jag bjuder mig en god, långsam natt och bestämmer mig för att tänka mer en annan dag.
Jag bjuder mig en god, långsam natt och bestämmer mig för att tänka mer en annan dag.
tisdag 20 januari 2009
no bull-shit
Genomför ett slags kombinerat röj- och ommöbleringsrace i sovrummet. Blir så nöjd med resultatet att jag bestämmer mig för att jag är värd en belöning. Söta saker lockar alltid och snabbaste vägen till njutning är att ta bilen till mataffären. Men sånt är verboten i år, så jag bakar bullar i stället.
Grejen med goda vetebullar är att inte snåla på något och att absolut inte byta ut några ingredienser mot fettsnålt, fullkorn eller sockerfritt. Fetmjölk, smörsmör, socker och vetemjöl ska det vara. Inget fubb. Då är det bättre att äta knäckebröd. Rattar således ner lite mer smörsmör än brukligt och en dos extra socker bara för att det är fint. Fyllning i överkant matchar perfekt.
Drösslar på ordentligt med pärlsocker och passar nogsamt bullarna när de står i ugnen. De blir superfina. Och långsamma.
... och pallen är stadig som en långsamvuxen norrlandsfura - även om det nog bara är pluggen i pallen som har sådant ursprung. Hurra för att laga saker!
Grejen med goda vetebullar är att inte snåla på något och att absolut inte byta ut några ingredienser mot fettsnålt, fullkorn eller sockerfritt. Fetmjölk, smörsmör, socker och vetemjöl ska det vara. Inget fubb. Då är det bättre att äta knäckebröd. Rattar således ner lite mer smörsmör än brukligt och en dos extra socker bara för att det är fint. Fyllning i överkant matchar perfekt.
Drösslar på ordentligt med pärlsocker och passar nogsamt bullarna när de står i ugnen. De blir superfina. Och långsamma.
... och pallen är stadig som en långsamvuxen norrlandsfura - även om det nog bara är pluggen i pallen som har sådant ursprung. Hurra för att laga saker!
måndag 19 januari 2009
pallfix
Dagen är egentligen vikt åt sömnad av byxor till Lilla N. Gårdagens stund vid symaskinen resulterade i ett par brandgula velourbrallor, och tösen behöver faktiskt fler par. Planerna ändras emellertid...
Någonting att äta, någonting att dricka - och så någonting att sitta på.
Pallen från det småländska möbelföretaget överraskar mig med att till viss del återgå till det platta paket som var pallens ursprung. Pallen är inte bara praktisk utan även hyfsat nyinköpt och därför känns det dubbelt trist att offra den till återvinningscentralen.
Vid en undersökning visar det sig att två skruvar har fått spunk och inte längre vill vara en del i gemenskapen. Att skruva i andra skruvar känns inte som någon god idé eftersom längre skruvar nog resulterar i osköna spetsar i gumpen. I stället används bortskuren spont på en bit golvbräda till fyra träpluggar. Det tar en stund att tälja till pluggarna, men de blir klara till slut. Lim efter behag, efter behaaaaag - och så på med benställningen på sitsen och pluggarna i hålen och en rejäl dos böcker så att det blir press.
I morgon ska pallen testas. Om den inte håller ihop då, så blir det vagnsbult.
Någonting att äta, någonting att dricka - och så någonting att sitta på.
Pallen från det småländska möbelföretaget överraskar mig med att till viss del återgå till det platta paket som var pallens ursprung. Pallen är inte bara praktisk utan även hyfsat nyinköpt och därför känns det dubbelt trist att offra den till återvinningscentralen.
Vid en undersökning visar det sig att två skruvar har fått spunk och inte längre vill vara en del i gemenskapen. Att skruva i andra skruvar känns inte som någon god idé eftersom längre skruvar nog resulterar i osköna spetsar i gumpen. I stället används bortskuren spont på en bit golvbräda till fyra träpluggar. Det tar en stund att tälja till pluggarna, men de blir klara till slut. Lim efter behag, efter behaaaaag - och så på med benställningen på sitsen och pluggarna i hålen och en rejäl dos böcker så att det blir press.
I morgon ska pallen testas. Om den inte håller ihop då, så blir det vagnsbult.
söndag 18 januari 2009
på trädgårdsmenyn
Här finns drygt ett hektar att leka på. 10006 kvm för att vara exakt. Mot norr ligger den s k ängen, numera stängslad för att erbjuda betesmark åt kompisens hästar. Det som (med väldigt god vilja, en stor dos humor och mullvadsögon i motljus) kallas trädgård, omger boningshus och loge mot öster, söder och väster.
Tanken är att skapa platser för allt sånt familjen vill kunna göra i en trädgård. Lilla N ska ha sin egen yta att härja på, med sandlåda, lekstuga, gungor och minidamm. Det ska finnas bra odlingsland och gärna även ett växthus. Drömmen om ett badhus med bastu lever fortfarande. Flera mer eller mindre undanskymda platser i olika storlekar för ensamhet och sällskap står oxå på önskelistan. Vissa delar av trädgården lämnas orörd alt. sköts på ett sådant sätt att oxå fjärilar, humlor, ormar, grodor, fåglar, konstiga baggar, snäckor och sniglar, ekorrar och annat levande trivs.
Just nu erbjuder trädgården följande när det gäller sånt som är gott:
Två äppleträd planterade för ett resp. två år sedan. Ett Melba och ett Ryskt vinäpple. De äppleträd som fanns här tidigare föll offer för sork och get.
Två stora plommonträd av okänt märke. Ger ganska kasst med frukt, men de plommon som blir smakar gott.
En hel flock svarta vinbär som genomlider föryngring varje år. Nu är buskarna hyfsat ansade. Runt omkring i trädgården finns tusentals små vinbärsplantor som alla får stå kvar och frodas bäst de kan.
Ett fåtal hösthallon som inte har fått vara ifred för älgar och rådjur, samt dundermånga vildhallon.
Två krusbärsbuskar, en hyfsat stor och en klen jäkel. Invicta båda två.
Hylle så det räcker och blir över, men även den lömska druvflädern har smugit sig in - och den är inte så kul.
Några hundra kvm nässlor. Plockas till soppa och torkas till hönsen. Jag visionerar om att ta tillvara och göra tyg.
Gula krikon eller det där andra namnet som jag har glömt, men som låter ungefär som pomperipossa.
Ett rabarberstånd som ger kraftiga stjälkar. Passar bäst i köket. Ska man äta rå stjälk, bör man ta en tunnis.
Sex nyplanterade "buskar" av klarbär/surkörsbär, varav fyra växer bra, en växer rätt dåligt och ytterligare en visade tecken på levnadstristess redan i somras.
Ett bigarråträd som nog behöver en polare för att vilja sätta frukt.
En aronia. Mitt livs första.
... och så rätt många rönnar som det aldrig har tagits bär från samt en flock stora och små hasselbuskar från vilka några nötter aldrig har provsmakats.
En del grejer saknas. Päron- och bigarråträd ska planteras, lixom fler äpplesorter. Röda och gula vinbär samt jordgubbar, hallon och smultron ska flytta in. Något mer rabarberstånd skulle vara bra; en gammal, smal sort från brorsans trädgård lockar mest. Det hade oxå varit roligt att stifta bekantskap med t ex slån, havtorn och rosenkvitten. Björnbär behövs till mannagröten. Och så mer aronia, förstås. En ensam buske är ju knappt lönt. En mindre kryddodling vore oxå fint. Gärna i närheten av sommarens utematplats.
Nu ska bara den här sabla vintern lämna mig ifred (det kan snöa hos grannen i stället), sedan ska här grävas och grejas så spaden glöder.
Tanken är att skapa platser för allt sånt familjen vill kunna göra i en trädgård. Lilla N ska ha sin egen yta att härja på, med sandlåda, lekstuga, gungor och minidamm. Det ska finnas bra odlingsland och gärna även ett växthus. Drömmen om ett badhus med bastu lever fortfarande. Flera mer eller mindre undanskymda platser i olika storlekar för ensamhet och sällskap står oxå på önskelistan. Vissa delar av trädgården lämnas orörd alt. sköts på ett sådant sätt att oxå fjärilar, humlor, ormar, grodor, fåglar, konstiga baggar, snäckor och sniglar, ekorrar och annat levande trivs.
Just nu erbjuder trädgården följande när det gäller sånt som är gott:
Två äppleträd planterade för ett resp. två år sedan. Ett Melba och ett Ryskt vinäpple. De äppleträd som fanns här tidigare föll offer för sork och get.
Två stora plommonträd av okänt märke. Ger ganska kasst med frukt, men de plommon som blir smakar gott.
En hel flock svarta vinbär som genomlider föryngring varje år. Nu är buskarna hyfsat ansade. Runt omkring i trädgården finns tusentals små vinbärsplantor som alla får stå kvar och frodas bäst de kan.
Ett fåtal hösthallon som inte har fått vara ifred för älgar och rådjur, samt dundermånga vildhallon.
Två krusbärsbuskar, en hyfsat stor och en klen jäkel. Invicta båda två.
Hylle så det räcker och blir över, men även den lömska druvflädern har smugit sig in - och den är inte så kul.
Några hundra kvm nässlor. Plockas till soppa och torkas till hönsen. Jag visionerar om att ta tillvara och göra tyg.
Gula krikon eller det där andra namnet som jag har glömt, men som låter ungefär som pomperipossa.
Ett rabarberstånd som ger kraftiga stjälkar. Passar bäst i köket. Ska man äta rå stjälk, bör man ta en tunnis.
Sex nyplanterade "buskar" av klarbär/surkörsbär, varav fyra växer bra, en växer rätt dåligt och ytterligare en visade tecken på levnadstristess redan i somras.
Ett bigarråträd som nog behöver en polare för att vilja sätta frukt.
En aronia. Mitt livs första.
... och så rätt många rönnar som det aldrig har tagits bär från samt en flock stora och små hasselbuskar från vilka några nötter aldrig har provsmakats.
En del grejer saknas. Päron- och bigarråträd ska planteras, lixom fler äpplesorter. Röda och gula vinbär samt jordgubbar, hallon och smultron ska flytta in. Något mer rabarberstånd skulle vara bra; en gammal, smal sort från brorsans trädgård lockar mest. Det hade oxå varit roligt att stifta bekantskap med t ex slån, havtorn och rosenkvitten. Björnbär behövs till mannagröten. Och så mer aronia, förstås. En ensam buske är ju knappt lönt. En mindre kryddodling vore oxå fint. Gärna i närheten av sommarens utematplats.
Nu ska bara den här sabla vintern lämna mig ifred (det kan snöa hos grannen i stället), sedan ska här grävas och grejas så spaden glöder.
lördag 17 januari 2009
tack du...
Hur länge har vårt samhälle sett ut som det gör idag? Sedan 50-talet? På löjligt kort tid har vi fått för oss att detta är det enda, det rätta sättet att leva. Ha mer, skaffa mer, kasta mer, köpa mer, kasta lite till, skaffa ännu lite mer... och självklart ska det bara fortsätta. Mer ska bli ännu mer. Och inte kan vi stanna upp och reflektera, för då kommer kineserna och bestämmer sig för att de ska varsin bil.
Hua.
Att dela på naturresurser är intressant och självklart. I alla fall så länge allt bra kommer till oss - och soporna blir kvar i ursprungslandet. Coca Cola, ja tack. Fosforgruva, nej tack. Den rena kärnkraften, ja tack. Smutsförvaring i våra berg, nej tack. Ny elektronik fem gånger i månaden, ja tack. Skrotupplag hemma, nej tack. Nya kläder ofta, ja tack. Jobba för skitlön, nej tack. Merameramera, ja tack. Sopberg, nej tack.
Alla ska ha allt. Alltid. Här, alltså. De där borta, där långt borta, de behöver nästan ingenting. De har ju rytmen i blodet och ler alltid, även om de råkar bo i ett plåtskjul. De har lixom glädjen inombords. Inte fan behöver man något då.
Slå sig för bröstet, ja tack. Tänka efter, nej tack.
Hua.
Att dela på naturresurser är intressant och självklart. I alla fall så länge allt bra kommer till oss - och soporna blir kvar i ursprungslandet. Coca Cola, ja tack. Fosforgruva, nej tack. Den rena kärnkraften, ja tack. Smutsförvaring i våra berg, nej tack. Ny elektronik fem gånger i månaden, ja tack. Skrotupplag hemma, nej tack. Nya kläder ofta, ja tack. Jobba för skitlön, nej tack. Merameramera, ja tack. Sopberg, nej tack.
Alla ska ha allt. Alltid. Här, alltså. De där borta, där långt borta, de behöver nästan ingenting. De har ju rytmen i blodet och ler alltid, även om de råkar bo i ett plåtskjul. De har lixom glädjen inombords. Inte fan behöver man något då.
Slå sig för bröstet, ja tack. Tänka efter, nej tack.
fredag 16 januari 2009
långsamhetslängtan upprör snabbt
Funderar över långsamheten och varför den sällan ses som ett "riktigt" alternativ till den snabbhets de flesta i vår del av världen har som vardag. Att göra något långsamt är detsamma som att vara världsfrånvänd, bakåtsträvande och lätt dum i huvudet. Långsam kan man vara på semestern. Långsamhet är lite lagom pittoreskt så där, men egentligen fattar ju alla att det inte funkar. Och så snabbaskyndailahetsa mot nästa onödighet.
Jag fattar inte grejen.
Varför är det så jobbigt att jag vill sticka tröjan själv i stället för att låta NN i Långbortistan sticka den åt mig? Varför är det så provocerande att jag vill odla grönsakerna i min egen trädgård i stället för i disken på ICA? Varför ses jag i det närmaste som en terrorist för att jag till viss del köpstoppar?
Stjälper jag hela samhället genom att vara långsam? Fan tro't, men självklart är jag nyfiken på hur det ska gå... med hela alltet...
Jag fattar inte grejen.
Varför är det så jobbigt att jag vill sticka tröjan själv i stället för att låta NN i Långbortistan sticka den åt mig? Varför är det så provocerande att jag vill odla grönsakerna i min egen trädgård i stället för i disken på ICA? Varför ses jag i det närmaste som en terrorist för att jag till viss del köpstoppar?
Stjälper jag hela samhället genom att vara långsam? Fan tro't, men självklart är jag nyfiken på hur det ska gå... med hela alltet...
torsdag 15 januari 2009
döingar och frön
Jag och M åker till kommunens centralort och kollar på den världsunika utställningen med föremål från Pompeji. Jag tittar på gipsavgjutningar av människor och djur. Ser hur en människa kan se ut just i dödsögonblicket. Verkligheten pausar. Snacka om långsamhet. Nu och då. Samtidigt. Någon dör nu. Fast för nästan 2000 år sedan.
Urnor och grillpinnar och silverskatter och blå glasfat och sånt är oxå fint att titta på. Men bäst är döingarna.
... och i postlådan ligger ett paket med fröer. Den långsamma vintern får gärna ersättas med en långsam vår. Och det snabbt.
Urnor och grillpinnar och silverskatter och blå glasfat och sånt är oxå fint att titta på. Men bäst är döingarna.
... och i postlådan ligger ett paket med fröer. Den långsamma vintern får gärna ersättas med en långsam vår. Och det snabbt.
onsdag 14 januari 2009
tisdag 13 januari 2009
rabatt på våren
Det enda postlådan spottar ur sig är ett reklamblad från en klädkedja. Ytterligare ett "härligt erbjudande" alltså. Den här gången får jag en hundring i rabatt samt ett bäddset (och inte vilket måndagsexemplar till bäddset som helst, utan ett "snyggt"!) - om jag shoppar loss i januari. Detta året.
Det gör jag inte. Jag köpstoppar.
Slänger bladet i pappersinsamlingen. Det låter ju fint att våren är kommen och så, men... nä... Jag tror att det bara är hittepå.
Det gör jag inte. Jag köpstoppar.
Slänger bladet i pappersinsamlingen. Det låter ju fint att våren är kommen och så, men... nä... Jag tror att det bara är hittepå.
måndag 12 januari 2009
förkrympt värld
Internetuppkoppling är bra. Världen krymper. Det senaste tillskottet bland bekantskaper är en snubbe som odlar bonsaiträd på sin gård strax utanför Johannesburg.
Jag hade en stor och för mig väldigt viktig familj en gång. Det var en bra familj. Den fungerade lite som ett biologiskt uppslagsverk (När ska slånen plockas? Hur kör jag in en häst? Är detta älgbajs?) och som ett slags bemanningsföretag (Fyra glada snickare och en degknådare, tack!). Tillsammans kunde familjen nästan allt och om det var ett extra klurigt problem som sökte lösning, var nätverket utanför familjen stort. Alltid var det någon som kände någon som hade facit.
Världen krymper. Men nätverket blir inte bättre. Snarare tvärtom. Vi är så vana vid att köpa varor och tjänster att vi inte längre anser oss ha något behov av att nätverka i vår närmiljö. Så länge vi erbjuder slant, kan någon annan lösa våra problem. Vi behöver inte tänka och göra själva. Personligen är mitt behov av nätverk större än någonsin. Jag har så mycket på önskelistan över sånt jag vill lära mig. Jag saknar att umgås med personer som delar mitt intresse för kan själv. Kollektiv lockar inte. Ekoby låter alltför pretentiöst. Men en tajt låtsasfamilj hade varit finemang.
Världen krymper. Jag pratar bonsaiträdsskötsel med en för mig okänd man i Sydafrika. Han är trevlig. Men han är långt borta.
Jag hade en stor och för mig väldigt viktig familj en gång. Det var en bra familj. Den fungerade lite som ett biologiskt uppslagsverk (När ska slånen plockas? Hur kör jag in en häst? Är detta älgbajs?) och som ett slags bemanningsföretag (Fyra glada snickare och en degknådare, tack!). Tillsammans kunde familjen nästan allt och om det var ett extra klurigt problem som sökte lösning, var nätverket utanför familjen stort. Alltid var det någon som kände någon som hade facit.
Världen krymper. Men nätverket blir inte bättre. Snarare tvärtom. Vi är så vana vid att köpa varor och tjänster att vi inte längre anser oss ha något behov av att nätverka i vår närmiljö. Så länge vi erbjuder slant, kan någon annan lösa våra problem. Vi behöver inte tänka och göra själva. Personligen är mitt behov av nätverk större än någonsin. Jag har så mycket på önskelistan över sånt jag vill lära mig. Jag saknar att umgås med personer som delar mitt intresse för kan själv. Kollektiv lockar inte. Ekoby låter alltför pretentiöst. Men en tajt låtsasfamilj hade varit finemang.
Världen krymper. Jag pratar bonsaiträdsskötsel med en för mig okänd man i Sydafrika. Han är trevlig. Men han är långt borta.
söndag 11 januari 2009
bondstrumpor
Jag har tre par strumpor. Knälånga ullstrumpor med filtad fot. De används från september till april och är enormt behagliga och varma. Nu har tre av strumporna gått sönder på hälen. Buhuuu!
Visserligen är strumpor undantagna från mitt köpstopp (målsättningen är ju att göra alla andra kläder själv, men strumpor (och underkläder) känns lite overkill att sitta och påta ihop), fast det bär emot att nu kasta tre finfina strumpor och tre trekvartsfinfina. Frågan är bara hur jag ska laga de där förargliga hålen...
Med sytråd? Med små tussar från kardfloret och en förhoppning om att det filtas ihop med strumpan? Med ullgarn? Och är det i så fall "bara" att göra trådar på ena hållet och fläta på det andra? Jag har aldrig i hela mitt liv lagat en strumpa. Det är ju rätt... sjukt... på något sätt. Varför anses inte strumpor värda att laga?
Jag har lappat jeans in absurdum, kapat slitna skjortkragar, fixat nya ärmmuddar, sytt i nya dragkedjor i brallor och jackor, fipplat fast små blommor över mikroskopiska hål - men aldrig någonsin lagat en hålig strumpa. Är det för att strumporna är på fötterna, längst bort från ögonen? Eller för att strumpor bara "är"? Egentligen är ju strumpor lika viktiga som andra plagg. Jag menar, obekväma strumpor gör sig ju minst lika påminda som en obekväm tröja eller ett par helfel byxor, men ändå har strumpor ungefär lika hög status som bondkatter. Knasigt.
Mina superdupersköna ullstrumpor ska ges en chans till ytterligare liv i den här verkligheten, så får mina fötter fortsatt värme och jag får tillfälle att lära mig något nytt.
Visserligen är strumpor undantagna från mitt köpstopp (målsättningen är ju att göra alla andra kläder själv, men strumpor (och underkläder) känns lite overkill att sitta och påta ihop), fast det bär emot att nu kasta tre finfina strumpor och tre trekvartsfinfina. Frågan är bara hur jag ska laga de där förargliga hålen...
Med sytråd? Med små tussar från kardfloret och en förhoppning om att det filtas ihop med strumpan? Med ullgarn? Och är det i så fall "bara" att göra trådar på ena hållet och fläta på det andra? Jag har aldrig i hela mitt liv lagat en strumpa. Det är ju rätt... sjukt... på något sätt. Varför anses inte strumpor värda att laga?
Jag har lappat jeans in absurdum, kapat slitna skjortkragar, fixat nya ärmmuddar, sytt i nya dragkedjor i brallor och jackor, fipplat fast små blommor över mikroskopiska hål - men aldrig någonsin lagat en hålig strumpa. Är det för att strumporna är på fötterna, längst bort från ögonen? Eller för att strumpor bara "är"? Egentligen är ju strumpor lika viktiga som andra plagg. Jag menar, obekväma strumpor gör sig ju minst lika påminda som en obekväm tröja eller ett par helfel byxor, men ändå har strumpor ungefär lika hög status som bondkatter. Knasigt.
Mina superdupersköna ullstrumpor ska ges en chans till ytterligare liv i den här verkligheten, så får mina fötter fortsatt värme och jag får tillfälle att lära mig något nytt.
lördag 10 januari 2009
mera röj i baljan, boys!
En stillastående toadörr, eller snarast ett semiantikt dörrbladsfynd från svågerns "byggförråd", hängs upp i en skjutdörrsskena och kommer på plats. Äntligen! Nu känns det inte som att framföra en enmansshow på the Met längre, utan mer som att... ja... sitta på toa i sin stilla ensamhet.
Kylskåpet utsätts för ett välbehövligt röj. Kolföreningar som ligger och plirar och morrar mot mig, åker utan pardon ut i komposten. De får genomgå sin metamorfos på annat ställe än där jag förvarar mina feta gotter.
Två tunikor som egentligen inte gör någon nytta, får stanna kvar i garderoben. En är obekväm, men kan bli något fint och/eller kul till lilla N. Den andra får leva vidare för att inspirera. Det är en handsydd historia med påsydda band och små speglar, som jag fått av indiska grannen för flera år sedan. En vacker sak, den där tunikan. Något så exotiskt som en uniform får oxå se sig förvisad från garderoben - men jag klipper av knapparna först. Guldknappar kan vara bra att ha. Till något. Någon gång.
I min (misslyckade) jakt på velour till sköna, långsamma brallor åt lilla N, hittar jag två kassar med garn. Väldigt bra, med tanke på att den första/senaste tröjan till ungen blev skitdålig. Jag ska göra en ny. Tröja. Velouren får jag leta vidare efter. Inte heller de sprillans nya kardorna går att hitta, men i en papplåda ligger i alla fall kardflor och en valkbräda. Och i en påse hittar jag en massa sybehör som kan komma väl till pass under året. Tjohej.
Kylskåpet utsätts för ett välbehövligt röj. Kolföreningar som ligger och plirar och morrar mot mig, åker utan pardon ut i komposten. De får genomgå sin metamorfos på annat ställe än där jag förvarar mina feta gotter.
Två tunikor som egentligen inte gör någon nytta, får stanna kvar i garderoben. En är obekväm, men kan bli något fint och/eller kul till lilla N. Den andra får leva vidare för att inspirera. Det är en handsydd historia med påsydda band och små speglar, som jag fått av indiska grannen för flera år sedan. En vacker sak, den där tunikan. Något så exotiskt som en uniform får oxå se sig förvisad från garderoben - men jag klipper av knapparna först. Guldknappar kan vara bra att ha. Till något. Någon gång.
I min (misslyckade) jakt på velour till sköna, långsamma brallor åt lilla N, hittar jag två kassar med garn. Väldigt bra, med tanke på att den första/senaste tröjan till ungen blev skitdålig. Jag ska göra en ny. Tröja. Velouren får jag leta vidare efter. Inte heller de sprillans nya kardorna går att hitta, men i en papplåda ligger i alla fall kardflor och en valkbräda. Och i en påse hittar jag en massa sybehör som kan komma väl till pass under året. Tjohej.
fredag 9 januari 2009
schyssta lökar och bönstjälk med fjong
Du är vad du äter, påstås det ibland. I så fall består min kropps 62 kg av 84% choklad. Resterande är 13% potatis, smörsmör, vispgrädde, komjölk (ohomogeniserad, fet och eko, förstås), skånska pepparkakor och drömtårta. De sista 3% är min längtan efter kokta vaxbönor med smör, kokt potatis (för mycket potatis är inte nog!) och stuvad målla.
No wonder att jag ser ut som en gudinna!
Långsam mat är det bästa. Att gå ut en morgon i trädgården och plocka färska bär till frukostfilen. Att dra upp en morot, torka av jorden mot byxbenet och äta purfärskt gottgott innan man ens har hunnit ur trädgårdslandet. Att skrubba potatis i en balja medan man hör fräknarna poppa fram i och av solskenet. Att knäcka en rabarberstjälk och känna hur det knyter sig bakom öronen när det syrliga slår en home run i munnen. Att plocka en rädisa då, ett hallon då, en näve smultron där och ruccola till middagen här.
Jag vill veta vad jag äter. Jag vill veta hur maten har kommit till. Jag vill känna till resan från odlingslandet till min tallrik. Bestämmer mig för att det ska odlas i år. Kollar fröfirmans hemsida och går igång på gula rödbetor och röda morötter och vaxbönor med lila fläckar. Hugger tag i vita rädisor och mangold med gul märg oxå. Schyssta lökar. Bondbönor med resning. Och så lite till. Köpstopp, ja, men inte när det gäller egen mat i egna haven.
I år ska jag ersätta en rejäl bit av kroppschokladen med snygg, glad och härligt långsam mat. Och jag ska stilla mitt begär efter stuvad målla flera gånger om.
No wonder att jag ser ut som en gudinna!
Långsam mat är det bästa. Att gå ut en morgon i trädgården och plocka färska bär till frukostfilen. Att dra upp en morot, torka av jorden mot byxbenet och äta purfärskt gottgott innan man ens har hunnit ur trädgårdslandet. Att skrubba potatis i en balja medan man hör fräknarna poppa fram i och av solskenet. Att knäcka en rabarberstjälk och känna hur det knyter sig bakom öronen när det syrliga slår en home run i munnen. Att plocka en rädisa då, ett hallon då, en näve smultron där och ruccola till middagen här.
Jag vill veta vad jag äter. Jag vill veta hur maten har kommit till. Jag vill känna till resan från odlingslandet till min tallrik. Bestämmer mig för att det ska odlas i år. Kollar fröfirmans hemsida och går igång på gula rödbetor och röda morötter och vaxbönor med lila fläckar. Hugger tag i vita rädisor och mangold med gul märg oxå. Schyssta lökar. Bondbönor med resning. Och så lite till. Köpstopp, ja, men inte när det gäller egen mat i egna haven.
I år ska jag ersätta en rejäl bit av kroppschokladen med snygg, glad och härligt långsam mat. Och jag ska stilla mitt begär efter stuvad målla flera gånger om.
torsdag 8 januari 2009
den dyra långsamheten
- ... men det måste ju vara billigare att köpa...?
- Jo, det är det ju ofta, men jag vill göra själv.
- Jaja, men det är ju billigare att köpa en färdig.
- Ja, men jag ser det inte så.
- ... men du får ju betala mycket mer...
- Ja.
- ... så det blir ju dyrt för dig... att göra själv...
- Nä, det blir inte så dyrt, faktiskt. Och det är ju roligt att skapa något eget.
- Men det måste ju kosta massor!
- Ja, kanske i jämförelse. Men det finns ju en anledning till att det är billigt att köpa färdigt. Jag gillar inte det.
- Ja, men om inte du köper, så gör någon annan det. Och förresten, vad ska andra leva av om ingen köper?
- Det är svåra frågor, jag har inga bra svar. Jag tycker bara att det är skevt och fel och ruttet nu. Och så gillar jag att göra själv. Det blir något unikt som bara jag har.
- Jo. Men det måste ju bli fruktansvärt dyrt.
- Ja, det blir kanske lite dyrare för mig privat, men vad kostar det världen att fortsätta som vi gör nu?
- Alltså... det blir ju mycket billigare att köpa en färdig...
- Jo, det är det ju ofta, men jag vill göra själv.
- Jaja, men det är ju billigare att köpa en färdig.
- Ja, men jag ser det inte så.
- ... men du får ju betala mycket mer...
- Ja.
- ... så det blir ju dyrt för dig... att göra själv...
- Nä, det blir inte så dyrt, faktiskt. Och det är ju roligt att skapa något eget.
- Men det måste ju kosta massor!
- Ja, kanske i jämförelse. Men det finns ju en anledning till att det är billigt att köpa färdigt. Jag gillar inte det.
- Ja, men om inte du köper, så gör någon annan det. Och förresten, vad ska andra leva av om ingen köper?
- Det är svåra frågor, jag har inga bra svar. Jag tycker bara att det är skevt och fel och ruttet nu. Och så gillar jag att göra själv. Det blir något unikt som bara jag har.
- Jo. Men det måste ju bli fruktansvärt dyrt.
- Ja, det blir kanske lite dyrare för mig privat, men vad kostar det världen att fortsätta som vi gör nu?
- Alltså... det blir ju mycket billigare att köpa en färdig...
onsdag 7 januari 2009
är du 100% levande?
För många år sedan skickade en kompis mig en lista som jag kompletterade med ett antal egna förslag. Idag kom jag plötsligt att tänka på den här listan, på alla roliga, knäppa och enkla saker jag - och andra - kan göra för att känna livet.
Här är min lista över 100 saker som får det att knollra sig i magen på mig:
Här är min lista över 100 saker som får det att knollra sig i magen på mig:
- titta på löv
- virka en hatt
- cykla och titta genom en kikare
- gå ut naken och gör en snöängel
- färga allt kroppshår grönt
- klättra i träd
- hoppa på klippor vid havet
- ta en omväg
- koka sylt
- baka tårta åt din vän
- kyss någon så att benen mjuknar
- dela ett äpple med ett barn
- simma med fötterna före
- gå baklänges över ett övergångsställe
- sjung högt i gångtunnlar
- plantera ett träd
- klappa en igelkott
- magdansa
- krama din pappa
- virka badkläder
- ge någon en tovad slips
- så ett frö
- rita hjärtan på grannens dörr
- lär dig ett akrobatiskt trick
- dela ut rosor till alla damer du möter på bussen
- raka av allt det gröna kroppshåret
- sov i skogen
- plocka hallon naken
- nys med öppna ögon
- skicka ett kärleksbrev som luktar parfym
- konstruera ett korsord
- skriv ett musikstycke
- somna om
- fotografera spindelväv
- använd fiollåda i stället för väska
- måla ett rum rosa
- köp en flygel
- cykla och vält
- ha lådbilsrally
- krama din hund
- diska i duschen
- tapetsera med gröna kartan
- bjud in till ett äkta kafferep
- svara "en tonfiskpizza med extra oliver, tack!" när telefonen ringer
- ät frukost i skogen
- bjud på middag i badkaret
- fira att det är tisdag
- städa en stökig låda
- använd väldigt svåra ord
- uppfinn något
- vinterbada
- reta en mask
- stoppa isbitar i underkläderna
- titta på sälar
- flyt på väldigt djupt vatten
- ät något du inte kan uttala namnet på
- knåda lerfigurer
- spela luftgitarr
- sitt stilla i en myrstack i fem minuter
- ha kuddkrig
- sy en kjol
- ligg på en äng och lyssna på insekterna
- pynta en busshållplats
- sätt tårtflaggor i hundbajshögar
- ät med pinnar
- cykla fortare än du vågar i nerförsbackar
- baka bröd
- sy ett flaggspel
- lär dig spela ett instrument
- bygg ett hus
- skratta i ösregn
- ge bort din favoritbok
- titta på moln
- gör en skattkarta åt någon
- berätta en sanning
- stå vid havet när det stormar
- fotografera din rygg
- starta en kakklubb
- dansa i trädgården
- lär dig något nytt varje dag
- ring till någon du älskar
- ge en påse godis till din chef
- klipp ditt hår alldeles kort
- lyssna på finsk radio
- sov i en hängmatta
- drick ett glas mjölk i ett svep
- hoppa i vattenpölar
- lukta på fuktig jord
- tillverka något du behöver
- tälj en sälgpipa
- säg inte nej på minst två dagar
- bygg ett sandslott
- sätt lite kål
- gör något din mormor tycker är intressant
- sjung en sång med bara höga toner
- tokspring allt vad du orkar i skogen
- krama ett gammalt träd
- flirta
- pussa en get
- kittla ett barn
att vilja men inte kunna - men vilja
Att långsamhet är det vackraste, är jag helt övertygad om. Göra i lagom takt där tanke och handling kan följas åt. Visst kan det vara långt mellan den där tanken och den efterföljande handlingen många gånger, men så länge tanken i alla fall blir färdig först är det sällan något bekymmer.
Min långsammaste människa var gammelmorbror Erik. Långsam och varm. Allt han gjorde och hade var långsamt. Cykel och moped, inte bil. Kallvatten i kökskranen, inte varmt och ljummet och kolsyrat. Spiskammare med smörpaket, brödlimpa, stekflott, korvbit och två folköl (och längst ner en flaska med skeppet i händelse av hågad gäst), inte kyl&frys med inbyggd ismaskin och kaffekokare och storbilds-tv. Rattradio i rummet och lilla vita köksradion på den grönochvitrutiga vaxduken, inte stereo och hemmabiopaket. Utedass, inte hemmaspa. Kokplatta och spiralvisp, inte microvågsugn, induktionshäll, femtontusenkronorsfläkt, kaffemaskin, bakmaskin, elvisp och elektrisk äggkokare. Grönemaljerad kamin, raggsockor och tejpade innerfönster, inte tätskiktat och dyrt ventilationssystem och värmepump som körs baklänges på sommaren. Vedbacke, inte gymkort. Lie, inte åkgräsklippare. Paradisisk trädgård med vinbärsskog, röda potatisar, knotiga fruktträd, grönsaksland och hyllebuskar, inte snabbmat och fulmat och giftmat. Utflykter i det nära, inte utlandsresa två gånger om året.
Med ögon för det verkligt viktiga, lärde han mig allt jag vet om att värna det levande. Se det stora i det lilla. Förstå att allt hänger ihop. Att långt borta är väldigt, väldigt nära.
Jag vill kunna allt. Jag vill veta mer. Jag vill inte flå runt i jakten på lycka och grannens gröna gräsmatta. Jag vill vara långsam. Jag vill snickra och biodla och sticka och sy. Jag vill väva och tova och odla råvaror till min långsamma mat. Jag vill snacka med höns och virka och plocka mossa med tårna. Jag vill känna att jag lever! Till min hjälp har jag Erik med mig i tanke och hjärta. Och så nyfikenheten, som alltid tycks ligga i femtonde överväxeln. Tänk vad mycket nytt jag hinner lära mig på ett år...
Min långsammaste människa var gammelmorbror Erik. Långsam och varm. Allt han gjorde och hade var långsamt. Cykel och moped, inte bil. Kallvatten i kökskranen, inte varmt och ljummet och kolsyrat. Spiskammare med smörpaket, brödlimpa, stekflott, korvbit och två folköl (och längst ner en flaska med skeppet i händelse av hågad gäst), inte kyl&frys med inbyggd ismaskin och kaffekokare och storbilds-tv. Rattradio i rummet och lilla vita köksradion på den grönochvitrutiga vaxduken, inte stereo och hemmabiopaket. Utedass, inte hemmaspa. Kokplatta och spiralvisp, inte microvågsugn, induktionshäll, femtontusenkronorsfläkt, kaffemaskin, bakmaskin, elvisp och elektrisk äggkokare. Grönemaljerad kamin, raggsockor och tejpade innerfönster, inte tätskiktat och dyrt ventilationssystem och värmepump som körs baklänges på sommaren. Vedbacke, inte gymkort. Lie, inte åkgräsklippare. Paradisisk trädgård med vinbärsskog, röda potatisar, knotiga fruktträd, grönsaksland och hyllebuskar, inte snabbmat och fulmat och giftmat. Utflykter i det nära, inte utlandsresa två gånger om året.
Med ögon för det verkligt viktiga, lärde han mig allt jag vet om att värna det levande. Se det stora i det lilla. Förstå att allt hänger ihop. Att långt borta är väldigt, väldigt nära.
Jag vill kunna allt. Jag vill veta mer. Jag vill inte flå runt i jakten på lycka och grannens gröna gräsmatta. Jag vill vara långsam. Jag vill snickra och biodla och sticka och sy. Jag vill väva och tova och odla råvaror till min långsamma mat. Jag vill snacka med höns och virka och plocka mossa med tårna. Jag vill känna att jag lever! Till min hjälp har jag Erik med mig i tanke och hjärta. Och så nyfikenheten, som alltid tycks ligga i femtonde överväxeln. Tänk vad mycket nytt jag hinner lära mig på ett år...
tisdag 6 januari 2009
långsamt prat och PRO-kofta
Ägnar dagen åt det långsamma, värmande samtalet. Letar ord som passar ihop med tankarna och känslorna. Det tar tid. Det får ta tid. Vill inte fulkonsumera vänskap, så timmarna tillåts gå som de vill medan jag och vännen är långsamma tillsammans.
Den långsamma pläden ligger på vänt tills nytt garn åter finns i lager på hyllan ovanför pianot. Tills vidare gör jag mitt bästa för att vara mer envis än två ynkligt tunna stickor och ett nystan alpackagarn. Önskan att sno ihop en dundersnygg kofta att glassa omkring med på arbetsplatsen, dör ungefär samtidigt som jag upptäcker att alpacka egentligen heter halpacka. Här snos minsann inte ett dugg! Sju cm bakstycke och trekvarts evighet senare inser jag att jag antagligen hinner gå i pension innan koftan är färdig...
För att inte bli less på koftan redan innan den ens har hunnit bli en dm gammal, bestämmer jag mig snabbt för en annan inställning:
Jag ska sno ihop en dundersnygg kofta att glassa omkring med på PRO-dansen.
(Och så gör jag en annan, liiiite snabbare kofta att se gudomlig ut i fram till pensionsdagen.)
Den långsamma pläden ligger på vänt tills nytt garn åter finns i lager på hyllan ovanför pianot. Tills vidare gör jag mitt bästa för att vara mer envis än två ynkligt tunna stickor och ett nystan alpackagarn. Önskan att sno ihop en dundersnygg kofta att glassa omkring med på arbetsplatsen, dör ungefär samtidigt som jag upptäcker att alpacka egentligen heter halpacka. Här snos minsann inte ett dugg! Sju cm bakstycke och trekvarts evighet senare inser jag att jag antagligen hinner gå i pension innan koftan är färdig...
För att inte bli less på koftan redan innan den ens har hunnit bli en dm gammal, bestämmer jag mig snabbt för en annan inställning:
Jag ska sno ihop en dundersnygg kofta att glassa omkring med på PRO-dansen.
(Och så gör jag en annan, liiiite snabbare kofta att se gudomlig ut i fram till pensionsdagen.)
måndag 5 januari 2009
garnbrist och fulkläder
Garnet tar slut kl 8.06. 98 rutor. Genast blir pläden ännu långsammare. Både skönt och irriterande. Händerna vill ha något att göra medan tankarna far.
Lägger lite energi på att rensa i en garderob. Lilla Ns urvuxna kläder fyller en papperskasse (sådana är mina bästa vänner just nu), men självklart finns det rätt gott om plagg kvar. Retar mig på en rosa top (för det heter ju inte t-shirt om det inte är köpt på pojkavdelningen...) i storlek 86 med kroppsnära passform. Jo, det är faktiskt så. Tröjjäveln är insvängd i midjan!!! Satanperkele!
Får reklam i inboxen för en klädkedjas realisationsstart. Tycker att det är så konstigt, det där med rea. Tömma butikerna på det som inte blev sålt till ordinarie pris, så att nya plagg som inte kommer att bli sålda till ordinarie pris kan realiseras efter någon månad. Är det lönt, lixom? Kan verkligen någon tro på att det finns en mening med att tillverka saker som ingen vill ha? Och kan någon verkligen tro på att det finns en mening med att köpa saker som inte behövs?
En annan sak som har med kläder och klädmode att göra, är detta att jag ska klä mig som andra vill. Vad är det för ett sketet påhitt?
Det är helt klart tajm för schyssta, långsamma plagg åt lilla N och mig. Kläder med en rejäl dos opera i. Lite mer röj och rens - sedan åker symaskin, tyger och en dos jävlaranamma fram!
Lägger lite energi på att rensa i en garderob. Lilla Ns urvuxna kläder fyller en papperskasse (sådana är mina bästa vänner just nu), men självklart finns det rätt gott om plagg kvar. Retar mig på en rosa top (för det heter ju inte t-shirt om det inte är köpt på pojkavdelningen...) i storlek 86 med kroppsnära passform. Jo, det är faktiskt så. Tröjjäveln är insvängd i midjan!!! Satanperkele!
Får reklam i inboxen för en klädkedjas realisationsstart. Tycker att det är så konstigt, det där med rea. Tömma butikerna på det som inte blev sålt till ordinarie pris, så att nya plagg som inte kommer att bli sålda till ordinarie pris kan realiseras efter någon månad. Är det lönt, lixom? Kan verkligen någon tro på att det finns en mening med att tillverka saker som ingen vill ha? Och kan någon verkligen tro på att det finns en mening med att köpa saker som inte behövs?
En annan sak som har med kläder och klädmode att göra, är detta att jag ska klä mig som andra vill. Vad är det för ett sketet påhitt?
Det är helt klart tajm för schyssta, långsamma plagg åt lilla N och mig. Kläder med en rejäl dos opera i. Lite mer röj och rens - sedan åker symaskin, tyger och en dos jävlaranamma fram!
söndag 4 januari 2009
upphittat: 2.3 kvm bänkyta
Gårdagen räckte inte till för mer än ett skafferiröj. Cashewnötter bäst före 2005, anyone? Kanske kokosflingor bäst före april 2007 skulle smaka? Kittlar dödsskönt i kistan! Komposten matas med två papperskassar utsorterat matskräp. TVÅ KASSAR! Det verkar helt omöjligt att det ens ryms så mycket i det lilla skåpet.
Njutningsgluttar i skafferiskåpet. Det är lite Sova med fienden-varning när allt té är placerat tillsammans och konservburkarna står staplade på varandra, men rackarns vad snyggt det är.
Diskbänken, som agerat jagställerdendärgrejenhärsålängesåvetjagvarjagharden-avställningsyta, blir rensopad. Källsorterar all bråte och plötsligt bara finns den där. Diskbänken. Rostfri. Snygg. Den provisoriska köksbänken åker på samma behandling. Efter en timmas plockplockplock bland tretumsspik, glödlampor, bortglömt vetebröd, cocktailglas, kaffekokare, tumstockar, förlängningssladdar, påsklämmor, najtråd, gem, dammiga honungsburkar, förbryllande plastbitar, trötta paprikor och någon heldöd kolförening som inte längre går att identifiera, torkar jag bänken ren från gammalt kläbb. Overkligt fint!
Räknar mormorsrutorna. 28 kvar till 100. Det går inte att beskylla pläden för att vara annat än långsam. Jättelångsam. Garnet tar slut desto fortare, så snart behövs påfyllning. Konsumtion som är helt okej, trots föresatsen att införa köpstopp under året. Verboten! att köpa billig snabbtröja i fulbutiken. Alles gut! att köpa garn och sticka långsam tröja på egen hand.
Njutningsgluttar i skafferiskåpet. Det är lite Sova med fienden-varning när allt té är placerat tillsammans och konservburkarna står staplade på varandra, men rackarns vad snyggt det är.
Diskbänken, som agerat jagställerdendärgrejenhärsålängesåvetjagvarjagharden-avställningsyta, blir rensopad. Källsorterar all bråte och plötsligt bara finns den där. Diskbänken. Rostfri. Snygg. Den provisoriska köksbänken åker på samma behandling. Efter en timmas plockplockplock bland tretumsspik, glödlampor, bortglömt vetebröd, cocktailglas, kaffekokare, tumstockar, förlängningssladdar, påsklämmor, najtråd, gem, dammiga honungsburkar, förbryllande plastbitar, trötta paprikor och någon heldöd kolförening som inte längre går att identifiera, torkar jag bänken ren från gammalt kläbb. Overkligt fint!
Räknar mormorsrutorna. 28 kvar till 100. Det går inte att beskylla pläden för att vara annat än långsam. Jättelångsam. Garnet tar slut desto fortare, så snart behövs påfyllning. Konsumtion som är helt okej, trots föresatsen att införa köpstopp under året. Verboten! att köpa billig snabbtröja i fulbutiken. Alles gut! att köpa garn och sticka långsam tröja på egen hand.
lördag 3 januari 2009
dax för avvänjning
- Har vi en sådan?
- Ja, det har vi - men det går fortare att köpa en ny än att leta här.
Funderar över min märkliga vana att "ladda" saker med minnen och känslor. Den taktiken är en sann icke-taktik. Att inte kunna slänga, f'låt... återvinna alt. återanvända minsta papperslapp, är kasst. Och värre än sparade papperskulor är förstås utdragssoffor i storlek extra elefantlarge. Svårt att bara skuffa undan och gömma i ett hörn, lixom.
Det mesta jag äger är superladdat. Jag kan inte göra mig av med grejerna, för då... ja, då blir det eländigt. Men jag kan i många fall heller inte använda grejerna, för då kan de förstöras. Jag frågar M om det finns 12-stegsprogram för hamstrar.
- Du, använd mitt 1-stegsprogram i stället: CONTAINER!
Det kan jag naturligtvis inte. Container är högst ostrukturerat och väldigt långt ifrån källsortering. Dessutom är det grisigt dyrt. Kanske ett 6-stegsprogram som kompromiss?
Jag vet att jag har den där prylen. När 2009 är till ända ska jag även veta var den är.
- Ja, det har vi - men det går fortare att köpa en ny än att leta här.
Funderar över min märkliga vana att "ladda" saker med minnen och känslor. Den taktiken är en sann icke-taktik. Att inte kunna slänga, f'låt... återvinna alt. återanvända minsta papperslapp, är kasst. Och värre än sparade papperskulor är förstås utdragssoffor i storlek extra elefantlarge. Svårt att bara skuffa undan och gömma i ett hörn, lixom.
Det mesta jag äger är superladdat. Jag kan inte göra mig av med grejerna, för då... ja, då blir det eländigt. Men jag kan i många fall heller inte använda grejerna, för då kan de förstöras. Jag frågar M om det finns 12-stegsprogram för hamstrar.
- Du, använd mitt 1-stegsprogram i stället: CONTAINER!
Det kan jag naturligtvis inte. Container är högst ostrukturerat och väldigt långt ifrån källsortering. Dessutom är det grisigt dyrt. Kanske ett 6-stegsprogram som kompromiss?
Jag vet att jag har den där prylen. När 2009 är till ända ska jag även veta var den är.
fredag 2 januari 2009
nya fynd och gamla böcker
Gårdagens utrensning bland strumpor och underkläder resulterade i två skötsamma boxar och en hel papperskasse urtvättat, udda, obekvämt och missprydande. Jag sparade bara tio par trosor i rätt färg, storlek och modell. Den enda överlevande behån får bada en stund i handfatet idag för att bli fit för tuttfight igen.
Efter ett snabbröj även bland kläderna (bland ett antal obekväma, sällan använda tröjor som åker ut, fyndar jag ett par nya jeans!), kastar jag lystna blickar på bokhyllan. Några högt älskade böcker åker ner i en papperskasse. Kvar står 30 hyllmeter skönlitteratur, några meter kurslitteratur samt några travar facklitteratur som främst rör hantverk och handarbete.
Facklitteraturen vill jag behålla, men skönlitteraturen och den största delen av kursditon kan jag tänka mig att leva utan. Funderar just nu på hur jag bäst, lättast, snabbast och med största avans når dit.
Ytterligare ett textilt projekt som legat på vänt typ sedan Bockstensmannen var ute på galej senast, är avklarat: min favoritkofta, en randig skev sak med 10-12 år på nacken, har fått återanvända armbågslappar fastsydda med återanvänt garn. Det tog 45 minuter. Så snabbt kan man inte ens köpa en ny om man bor nästan tre mil från staden och klädbutikerna. För den delen skulle det nog vara svårt att hitta en precis likadan kofta som den jag nu har restaurerat en smula. Långsamheten är inte lönsam. Det måste vara nyttnyttnytt hela tiden. Inte sammalika mer än högst en kvarts säsong.
Virkningsterapiar mig genom dagen. Nu är det snart bara 400 mormorsrutor kvar tills jag har min långsamma ullpläd färdig.
Efter ett snabbröj även bland kläderna (bland ett antal obekväma, sällan använda tröjor som åker ut, fyndar jag ett par nya jeans!), kastar jag lystna blickar på bokhyllan. Några högt älskade böcker åker ner i en papperskasse. Kvar står 30 hyllmeter skönlitteratur, några meter kurslitteratur samt några travar facklitteratur som främst rör hantverk och handarbete.
Facklitteraturen vill jag behålla, men skönlitteraturen och den största delen av kursditon kan jag tänka mig att leva utan. Funderar just nu på hur jag bäst, lättast, snabbast och med största avans når dit.
Ytterligare ett textilt projekt som legat på vänt typ sedan Bockstensmannen var ute på galej senast, är avklarat: min favoritkofta, en randig skev sak med 10-12 år på nacken, har fått återanvända armbågslappar fastsydda med återanvänt garn. Det tog 45 minuter. Så snabbt kan man inte ens köpa en ny om man bor nästan tre mil från staden och klädbutikerna. För den delen skulle det nog vara svårt att hitta en precis likadan kofta som den jag nu har restaurerat en smula. Långsamheten är inte lönsam. Det måste vara nyttnyttnytt hela tiden. Inte sammalika mer än högst en kvarts säsong.
Virkningsterapiar mig genom dagen. Nu är det snart bara 400 mormorsrutor kvar tills jag har min långsamma ullpläd färdig.
torsdag 1 januari 2009
att kunna men inte vilja
Börjar det nya året med att vittja brevlådan. Förutom en del viktig post hittar jag ett prenumerationserbjudande från en inredningstidning samt en tjock katalog från en av de stora modekedjorna.
Totte ska inte ha några kulor - Totte ska ha en banan!, tänker jag.
Jag slänger det fantastiska erbjudandet från månadsmagasinet i pappersåtervinningen. Jag vill inte ha tidningen. Och jag vill inte ha "snygga handdukar och en vacker skål" heller. Inte ens för ynka 49 kronor. Även kedjans feta reklamutskick möter Den Stora Pappersguden. Jag vill inte ha!
Tittar på lilla N. Hon ser fin ut i sina hemsydda, knallröda velourbrallor. Solen skiner. När vi går ut ska hon få inviga sin nya ulltröja. Den är egenhändigt tillverkad av den ömma modern. Och det ska bli mer sånt i år.
Totte ska inte ha några kulor - Totte ska ha en banan!, tänker jag.
Jag slänger det fantastiska erbjudandet från månadsmagasinet i pappersåtervinningen. Jag vill inte ha tidningen. Och jag vill inte ha "snygga handdukar och en vacker skål" heller. Inte ens för ynka 49 kronor. Även kedjans feta reklamutskick möter Den Stora Pappersguden. Jag vill inte ha!
Tittar på lilla N. Hon ser fin ut i sina hemsydda, knallröda velourbrallor. Solen skiner. När vi går ut ska hon få inviga sin nya ulltröja. Den är egenhändigt tillverkad av den ömma modern. Och det ska bli mer sånt i år.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
