begravningskaffe och nya offer

Pelargoner har inte direkt några större krav på sin närmiljö. De växer även om förutsättningarna inte är de bästa. Smala och rangliga klättrar de i fönstersmygen , vänder de långskaftade bladen mot ljuset och blommar trots all misär.

Jag gillar pelargoner. Gillar att de är tantiga. Gillar att de finns i så många olika modeller.

Fyra trötta pelargoner flyttar in i sovrummets två söderfönster. Jag är ivrig på krukväxtprakt och bestämmer mig därför för att en liten "ansning" är nödvändig. Klipper ner de långa stammarna och vattnar försiktigt. Snart, snart ska det grönska och blomma som aldrig förr! Och jag kommer att framstå som den goda husmodern som så ömt vårdar hemmets växter. Fru Larsson på Lilla Hyttnäs, släng dig på prärien!

... inbillar jag mig, ja. En koll på de små stubbarna i krukorna visar nämligen noll (0) ögon som plantorna kan slå skott från. Framstår plötsligt mer som en växtrikets Hannibal Lecter än som Mamma Ingalls. Det blir nog till att mata komposten och därefter inta begravningskaffe.

Pelargonsticklingar emottas med största tacksamhet. Gärna doftvarianter.

Medan jag väntar på små väl inpackade skott, ska jag gå ut i trädgården och varmköra sekatören ett tag.