minneskonsumtion

Lilla N åker pulka och jag startar min minnesresa just här och nu.

Bästa pulkaminnet. Jag sitter i den gröna pulkan på den lilla madrassen med ett vitt överdrag med blå nallar på. Overallen är nogsamt knäppt och mössan är nerdragen över öronen. Det är kväll och snön blixtrar i skenet från gatubelysningen. Mamma drar. Hon vänder sig om och ler. Hon har lång kappa och mössa av kaninskinn. Mörkret är bara mörkt, inte farligt eller hemskt. Och under pulkan som ryckigt glider framåt, hemåt knarrar snön.

Det är något särskilt med att åka pulka på kvällen. Snön blir brandgul. Det känns som att evigheten finns bakom mig, men när jag då och då vänder mig om ser jag inget särskilt.

Världen är stor. Himlen är svart. Kylan biter i kinderna. Jag sitter i pulkan. Mamma drar. Jag vet att hon har stjärneögon.