Internetuppkoppling är bra. Världen krymper. Det senaste tillskottet bland bekantskaper är en snubbe som odlar bonsaiträd på sin gård strax utanför Johannesburg.
Jag hade en stor och för mig väldigt viktig familj en gång. Det var en bra familj. Den fungerade lite som ett biologiskt uppslagsverk (När ska slånen plockas? Hur kör jag in en häst? Är detta älgbajs?) och som ett slags bemanningsföretag (Fyra glada snickare och en degknådare, tack!). Tillsammans kunde familjen nästan allt och om det var ett extra klurigt problem som sökte lösning, var nätverket utanför familjen stort. Alltid var det någon som kände någon som hade facit.
Världen krymper. Men nätverket blir inte bättre. Snarare tvärtom. Vi är så vana vid att köpa varor och tjänster att vi inte längre anser oss ha något behov av att nätverka i vår närmiljö. Så länge vi erbjuder slant, kan någon annan lösa våra problem. Vi behöver inte tänka och göra själva. Personligen är mitt behov av nätverk större än någonsin. Jag har så mycket på önskelistan över sånt jag vill lära mig. Jag saknar att umgås med personer som delar mitt intresse för kan själv. Kollektiv lockar inte. Ekoby låter alltför pretentiöst. Men en tajt låtsasfamilj hade varit finemang.
Världen krymper. Jag pratar bonsaiträdsskötsel med en för mig okänd man i Sydafrika. Han är trevlig. Men han är långt borta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar