tack du...

Hur länge har vårt samhälle sett ut som det gör idag? Sedan 50-talet? På löjligt kort tid har vi fått för oss att detta är det enda, det rätta sättet att leva. Ha mer, skaffa mer, kasta mer, köpa mer, kasta lite till, skaffa ännu lite mer... och självklart ska det bara fortsätta. Mer ska bli ännu mer. Och inte kan vi stanna upp och reflektera, för då kommer kineserna och bestämmer sig för att de ska varsin bil.

Hua.

Att dela på naturresurser är intressant och självklart. I alla fall så länge allt bra kommer till oss - och soporna blir kvar i ursprungslandet. Coca Cola, ja tack. Fosforgruva, nej tack. Den rena kärnkraften, ja tack. Smutsförvaring i våra berg, nej tack. Ny elektronik fem gånger i månaden, ja tack. Skrotupplag hemma, nej tack. Nya kläder ofta, ja tack. Jobba för skitlön, nej tack. Merameramera, ja tack. Sopberg, nej tack.

Alla ska ha allt. Alltid. Här, alltså. De där borta, där långt borta, de behöver nästan ingenting. De har ju rytmen i blodet och ler alltid, även om de råkar bo i ett plåtskjul. De har lixom glädjen inombords. Inte fan behöver man något då.

Slå sig för bröstet, ja tack. Tänka efter, nej tack.