Ägnar dagen åt det långsamma, värmande samtalet. Letar ord som passar ihop med tankarna och känslorna. Det tar tid. Det får ta tid. Vill inte fulkonsumera vänskap, så timmarna tillåts gå som de vill medan jag och vännen är långsamma tillsammans.
Den långsamma pläden ligger på vänt tills nytt garn åter finns i lager på hyllan ovanför pianot. Tills vidare gör jag mitt bästa för att vara mer envis än två ynkligt tunna stickor och ett nystan alpackagarn. Önskan att sno ihop en dundersnygg kofta att glassa omkring med på arbetsplatsen, dör ungefär samtidigt som jag upptäcker att alpacka egentligen heter halpacka. Här snos minsann inte ett dugg! Sju cm bakstycke och trekvarts evighet senare inser jag att jag antagligen hinner gå i pension innan koftan är färdig...
För att inte bli less på koftan redan innan den ens har hunnit bli en dm gammal, bestämmer jag mig snabbt för en annan inställning:
Jag ska sno ihop en dundersnygg kofta att glassa omkring med på PRO-dansen.
(Och så gör jag en annan, liiiite snabbare kofta att se gudomlig ut i fram till pensionsdagen.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Långsamt är vackert, långsamt är skönt, långsamt är att inte missa de små gyllene tillfällena i tillvaron.
SvaraRaderavi har så bråttom ibland att vi missar livet och hinner inte se allt som är bra och ljust
SvaraRadera